Det finns personligutveckling, samhällsutveckling, världsutveckling, politiskutveckling etc. Ja, utveckling finns i flera olika former. Men ordet utveckling, för mig, ger associationer till landsutveckling/samhällsutveckling. 

Utveckling är ett intressant begrepp. Jag skulle förklara utveckling som något som pågår under en längre tid. Utveckling kan ha en startpunkt men inget slut.
- Ett land är ständigt under utveckling.

Utveckling beskrevs på denna webbsida så här; http://paranormal.se/topic/utveckling.html

”Process varvid förändring sker, och ofta blir mer komplicerat eller värdefullt. Utveckling kan vara både positiv och negativ.”

Alias: Utveckling

En mycket bra beskrivning tycker jag. En utveckling är just en process som leder åt ett positivt håll eller ett negativt. Men jag tror även att ur en till exempel negativ utveckling kan något positivt ske.
Utvecklingen sker under en längre tid, där av kallad process.

Exempel på positiv/negativ utveckling:

-       Om man kan få igång turismen till ett land ger det ju många arbetstillfällen men samtidigt kan det ju skapa föroreningar, slitage på naturen, konflikter vid byggen av hotell etc. Det som är bra för de som får jobb kanske är dåligt för de som måste flytta från sina hus för att det skall byggas hotell eller som får sin åkermark förstörd av en stor golfbana eller flygplats. 


Ett fattigt land drabbat av krig och oviss framtid... Framtidsmöjligheter?
Afghanistan
Afghanistan är en krigsdrabbad och mycket fattig islamsk republik i södra Asien. Afghanistan räknas till Centralasien och gränsar till Pakistan i söder och öster, Iran i väst.

Afghanistans befolkning utgörs av fyra större och ett trettiotal mindre folkgrupper. Den största folkgruppen är pashtuner, 42 %.

Landet har två officiella språk, pashtu och dari.

I ett land med en sådan etniskt mångfald som Afghanistan har den gemensamma religionen, islam, spelat en viktig roll för att ena de olika folkgrupperna. Omkring 80 % av befolkningen är sunnimuslimer, 19 % är shiamuslimer, och cirka 1 % har annan trostillhörighet.

Aktuella uppgifter om befolkningen är något osäkra då den senaste officiella folkräkningen genomfördes -79. Man planerade att göra en ny folkräkning 2010, uppgifter om den har jag inte sätt. Men en stor skillnad mellan Afghanistan och det stora flertalet länder med samma befolkningsstorlek är att det är ett stamsamhälle, antagligen världens största stamsamhälle.

Efter 30 år av krig är Afghanistan nu ett enormt drabbat land. Det är ett av Asiens fattigaste länder. Framsteg i utvecklingen har skett men ännu är det en lång väg att gå för att Afghanistan ska komma på fötter.
På http://www.sweden.gov.se/sb/d/2520/a/13691 kan man läsa om Sveriges stöd till Afghanistan. Framför allt pratar man om stabilisering, demokratisering och uppbyggnad av landet som tre viktiga pelare för utveckling. Afghanistan är det land som tar emot mest svenskt bistånd i hela Asien och en av de största mottagarna i världen.

Situationen i Afghanistan är fortfarande mycket svår, men talibanregimens fall och den omfattande internationella närvaron under ett knappt decennium har ändå skapat en möjlighet att bygga upp landet igen.

Attacker, krig och oreda i landet förekommer fortfarande. Attacker från regeringsfientliga grupper, den omfattande illegala odlingen av opium och ett negativt inflytande från lokala maktspelare är stora utmaningarna för den afghanska staten.

Samtidigt har också många framsteg gjorts, som jag nämnde längre upp i texten. FN säger bland annat att exempelvis närmare 80% av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella stödet har gjort att situationen i Afghanistan sakta men förhoppningsvis säkert går framåt.

Idag går närmare sju miljoner barn i skola, jämfört med mindre än en miljon under talibanregimen. Fortfarande är dock alltför få av dessa flickor, ca 30%. De afghanska säkerhetsstyrkorna har byggts upp och gradvis tar de en allt större del av ansvaret för att skapa säkerhet i landet. Problemet med dessa är väl att de också varit och är inblandade i orligheterna i landet, pg. a inblandning i kriminella rörelser. Detta måste förbättras och skärpas för att Afghanistan ska kunna återuppbyggas på ett tryggt och stabilt sätt som ger framtids tro.

Kvinnorna har haft och har det enormt svårt i Afghanistan. Deras rättigheter är långt ifrån många och bara under den senare tiden har de börjat få rättigheter till att studera.

Sovjet hade befunnit sig i landet under en lång tid för att stötta den kommunistiska regeringen, som då rådde i landet. Sovjet hade soldater placerade i Afghanistan för att kämpa mot de olika krigsherrarna i landet som inte ville ha ryssarna där och inte heller ville ha en kommunistisk regering. Efter att Sovjetunionen under 90 -talet föll var det många olika grupper som ville komma åt makten i Afghanistan, det var kaos i landet. Sovjet hade pumpat in massor av pengar och vapen till Afghanistan och efter Sovjetts fall fanns fortfarande vapnen kvar och dessa användes då flitigt i landet.

Kvinnorna utsattes under denna tid för våld och diskriminering i ännu högre grad än tidigare. Vissa grupper använde sig av våldtäkter, orättvisa avrättningar, tortyr och "försvinnanden", troligen för att få människorna att tycka att kvinnorna inte hade något värde i samhället.

När talibanerna -96 kom till makten blev kvinnornas situation om möjligt ännu sämre. Afghanistan trodde till en början att talibanerna var där som en befrielse från de våldsamma och hemska krigsherrarna, men de trodde fel.

De få rättigheter som kvinnorna hade på några få ställen, som rätten till hälsovård till ex, togs ifrån dem och många tvingades gifta sig med talibanska män. Många kvinnor blev även bortförda och mördade.

Efter -96 blev kvinnornas situation ännu sämre, de tvingades bära burka på offentliga platser och tvingades även ha en manlig följeslagare ur släkten. Om de av någon anledning bröt mot reglerna straffades de med slag och bojor. Om de hade nagellack kunde de få fingrarna avhuggna. Talibanerna tillät inte kvinnan att arbeta utanför hemmet, om det inte gällde sjukvård. För att förhindra att kvinnorna skulle lära sig för mycket fick de inte gå i skolan längre än till åtta års ålder.

Efter att kriget i Afghanistan, då talibanerna satt vid makten och andra grupper stred för att få tillbaka den, blev lagarna mycket hårdare. Kvinnorna blev slagna för allt och ingenting. Det kunde vara allt från fel färg på strumporna till att de tittade upp för att inte snubbla. Om kvinnan skulle föda och en man inte fanns i närheten fick barnen födas hemma, det spelade ingen roll ifall kvinnans liv satts på spel.
2001 störtades talibanregimen av USA-koalitionen.

Sedan 2006 har fler än 4miljoner manliga och kvinnliga studenter påbörjat sina studier i skolor runtomkring i landet. Då brist på pengar orsakar dåliga skolbyggnader, icke utbildade lärare, etc. blir det stora problem med utbildningen i Afghanistan. Antalet läs- och skrivkunniga bland landets befolkning var 2006 ungefär 28 %, cirka 43 % av männen och 13 % av kvinnorna= läskunniga.

Det är brist på kvinnliga lärare pågrund av att kvinnornas rättigheter till utbildning och studier först nu på senare tid har blivit mer accepterat. 

Presidentval hölls 9 oktober 2004. Valet var det första i Afghanistan sedan parlamentsvalet 1969. Över 10 miljoner afghaner registrerade sig för att rösta. Hamid Karzai är idag Afghanistans president sedan 2004, han stödde till en början talibanregimen men bröt sedan med dem. Hamid Karzai handplockades utav Bush -administrationen.

I augusti 2009 var det nytt presidentval. Hamid Karzai  utropade sig själv till vinnare men då FN räknat rösterna visade dem på att han inte alls fått 50%av rösterna. Då andra valomgången skulle hållas drog den andre presidentkandidaten tillbaka sin kandidatur. Hamid Karzai sitter fortfarande vid makten.

Afghanistan har naturtillgångar som: koppar, järn, kol, lapis, lazuli, naturgas och opium. Opiumet odlas i Afghanistan i ganska stora mängder och nästan allt heroin i världen kommer just från Afghanistan. Viktigaste exportvarorna i landet är: frukt och nötter, mattor, ull och hudar, bomull. Kan man på något vis utveckla detta utbud och denna efterfrågan?

Under de senaste åren har opiumhandeln ökat kraftigt i landet, och 2006 beräknades den utgöra cirka 35 % av Afghanistans BNP. Afghanistan står för ca.93 % av den totala opiumproduktionen i världen.

-       Frågan är ju då hur religiösa talibaner kan tillåta och tycka det är okej att det produceras droger som finansierar deras krig. Muslimer ska ju inte använda droger alls… inte sant?

Fratidsmöjligheterna för Afghanistan är otroligt svåra att dra några slutsatser kring. Då jag läser om Afghanistan tänker jag endast - ett land med enorma behov! Afghanistan är ett utsatt land, fattigt och enormt drabbat men det har hänt mycket med hjälp utav den internationella biståndshjälpen som finns världen över. 

Man kan se en utveckling i landet vad gäller, säkerhet, sjukvård, skola, etc., men utvecklingen går långsamt. Det finns trotts långsam framfart en framtid för Afghanistan, anser jag. Med tillräckligt av hjälp från omvärlden, fredsarbete och stort ekonomisktstöd till skolor och sjukvård kan Afghanistan komma på fötter.

Citat från tidigare i texten, tecken på framgång;

”FN säger bland annat att exempelvis närmare 80% av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor.”

Handeln med landet måste utökas och handeln måste beröra andra varor än opiumet, som idag är Afghanistans mest största inkomstkälla. En inkomstkälla som finansierar många av de krig som råder i landet.

Jag tror att utökad handel med Afghanistan kan bidra till en stor utveckling. De har ju naturtillgångar som; naturgas, järn, kol, koppar, lapis, lazuli, etc., det vill säga andra naturtillgångar än opium. Några av deras viktigaste exportvaror är nötter, frukt, mattor, ull och bomull… varför inte utöka denna handel?

Man måste föra en annan politik i landet som inte går ut på krig och kvinnoförtryck. En politik där säkerhetsstyrkorna i landet måste ägna sig åt just säkerhet, inte inblandning i kriminalitet. Polisen, militären och andra säkerhetsstyrkor levde och lever säkerligen fortfarande under korruption och missbrukar sin ställning i samhället, detta är ett enormt stort problem som måste tas på allvar. Ett problem för många högtuppsatta personer med alldeles för mycket makt blir ofta just korruption, man blir så att säga ”maktgalen” eller ”girig”. Hur ska en befolkning kunna känna trygghet, förtroende och framtidstro med ett styre som lever under korruption? Det är enligt mig omöjligt.

Samhällsklyftorna måste neutraliseras, detta med hjälp utav utbildningen tror jag. Biståndspengarna måste satsas mer på skolan och utbildningen, - utan utbildning ingen utveckling! Man måste även satsa på sjukvården och det sociala stödet.

Kvinnornas situation är för mig ofattbar. Hur kan man acceptera, godta och anse att kvinnor och män är olika värda… hur kan man ha en sådan syn i så många länder i världen idag, 2010?

När talibanerna föll räddades Afghanistan ur ett förfall, talibanerna var hemska under sin ledning i landet, speciellt mot kvinnorna. Bara genom att talibanerna lämnade makten började i och med det en utveckling i landet tror jag. Talibanerna var som en blockad för Afghanistans utveckling.

Även fast Afghanistan är den största mottagarna av svensktbistånd i Asien och en av de största i världen, räcker inte biståndet till. Som även skrivet tidigare i texten så var det totala svenska biståndet till Afghanistan under år 2009 ca 650 miljoner kronor, varav ca 475 miljoner kronor utgjorde långsiktigt utvecklingssamarbete och ca 175 miljoner kronor humanitärt och annat stöd.

På regeringskansliets hemsida kan man läsa kommande citat:
”Det svenska utvecklingssamarbetet går framför allt genom givargemensamma finansieringsmekanismer till afghanska myndigheter, via FN-systemet samt genom enskilda organisationer (till exempel Svenska Afghanistankommittén).”

Dessa har ett övergripande mål, de vill förbättra levnadsstandarden för de fattiga afghanerna, speciellt för kvinnor och flickor, de vill även hjälpa att göra demokratin starkare och även de mänskliga rättigheterna. Fred och försoning är en enormt viktig förutsättning för en sådan utveckling.


Jag vill inte påstå att jag vet att ovanstående framtidsalternativ är det enda och rikitga... jag vill heller inte påstå att jag vet hur ett land ska bära sig åt för att ta sig upp på fötter ur en situatuion i krig, diskriminering och korruption... för jag vet inte. Men jag kan, men mina 20åriga tankar, fundera över hur jag tror att framtidsmöjligheterna och en utveckling för ett land som Afghanistan kan bli möjlig. Jag tror att de ovanstående punkterna som handel, skola, sjukvård och politik ä några av de viktigaste att se till då det gäller ett lands utveckling...

Jag hoppas ni läser texten ovan och funderar över hur människor runt om i världen idag egentligen har det.
Jämför ditt samhälle och din vardag med den vardag som andra männsikor lever i... är världen rättvis idag tycker du? 

Charlotte

Källor:
http://paranormal.se/topic/utveckling.html
http://sv.wikipedia.org
http://www.sweden.gov.se/sb/d/2520/a/13691'
http://www.sydsvenskan.se/varlden/article633819/Sex-fragor-och-svar-om-talibanerna-i-Afghanistan.html
http://www.sak.se/afghanistan/index.html

   
    
www.myspace.com/scarlee11

Tanken är att vid hemkosten efter resan ha en konsert/venisage/afrika -tema kväll. Planen är att jag, på mitt projektarbete, ska fånga berättelser från barnen jag möter och sedan återskapa dess på ett så sant, trovärdigt och äkta sätt, det tror jag jag kommer göra bäst genom min musik.

Datum, tid och plats för denna tillställning och en mer strukturerad plan kommer i framtiden.

/Charlotte

MUSIC...
is life for me

Nu har jag laddat upp ny musik på min myspace.

Lyssna på de nyupplagda låtarna på min myspace.
Låtar från The trio -spelningen
(Åsa Persson, Patrick Ahlberg och jag Charlotte Stålgren)
på mummel&mumms i Örebro 2009, stadsbiblioteket i city.

Lyssna o grunna:)

//Charlotte

Jag tror detta blir en av livets alla resor som jag tillsammans med min klass kommer göra i början av januari och veckor fram. Vi kommer landa i Nairobi och utgå därifrån för att möta de olika äventyr som står på vår checklista.

Jag ser framemot det men tycker ändå att det ska bli lite läskigt och framförallt en enorm omställning. Jag är beredd på att resan och allt det ögat kommer se och lägga på näthinnan kommer att förändra mig, inget tvivel om det. Men jag är även rädd för att mina egna fördomar, mina egna bilder och tankar kring hur det kommer se ut, lukta och vara där kommer vara totalt tvärtemot verkligheten. Den bild jag har i huvudet idag kanske helt kommer att förändras och jag istället undrar hur jag kunnat tänka som jag gjort och förundras över mina fördomar.

Egentligen kanske jag bara borde åka dit utan förväntningar, likt ett oskrivet blad bara ge mig av och inte ha en färdig plan av hur det kommer vara och bli… men vist är det svårt… ja, att inte tänka? Jag har enormt svårt för det i alla situationer. Att åka till Nairobi, Kenya och Tanzania utan att undra och fundera över hur det kommer bli är nog helt omöjligt för min del, jag kan inte rå för det.

Jag ser framemot att möta barnen, kärleken, musiken, naturen, färgerna, skratten och livet där… jag tror det är unikt. Speciellt med livsglädjen och njutningen som verka råda trotts det samhälle som just nu består av enorma klass skillnader och jag ser framemot att lyssna och lära av dessa människor.
Hur förhåller man sig till ett samhälle och en omvärld med så stora samhällsklyftor?

Jag ser som sagt framemot att möta barnen, jag vill lära av dem, jag vill se hur de lever livet, hur de leker och vad de har för drömmar jämfört med barn överlag i Sverige tillexempel.
Jag har arbetat som förskolefröken från Januari-10 fram till att jag började här i augusti och jag har verkligen stortrivts inte minst på grund av personalen utan mycket pågrund av barnen och deras spontanitet och ärlighet… det finns inget som är så vackert som barns ärlighet tycker jag. Man får lära sig att ta måna olika slags kommentarer och lära sig ta till sig dem på ett speciellt sätt, för barn kan säga precis som de tycker… och då menar jag  -  precis    som    de    tycker! Detta är väldigt charmigt och man får så mycket tillbaka av barn.

Ärlig och spontan KäRlEk.

Att känna igen sig själv i barnen är unikt och att inse hur man själv tänkte och hur obrydd man ofta var och hur självklart allt var runtomkring. Jag var själv ett väldigt ärligt barn, ett mycket ärligt barn om du frångar min familj.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att säga att jag är förväntansfull på min framtid, som ni kanske märker av mina ord att dömma. Jag tror detta kan ge mig något unikt i mitt sätt att se på mitt egna liv, att se på världen och att se på människor som lever av helt andra tillgångar än jag själv och resten av det svenska samhället.
Detta blir spännande, detta blir en upplevelse utan dess like. Jag hoppas även mitt skapande och mitt målande, som en del i min kreativitet, kommer utvecklas och växa till liv ännu mer och kanske åt andra riktningar, nya riktingar.

Jag ska försöka resa likt ett oskrivet blad...

Se bilderna nedan, skapade av min egna inre kreativitet under tankarnas vindar...

Beskåda!

          
Skräckinjagande, rädsla, svart och vitt... rött.


           
            likt ett spindelnät genom livet, massor av vägar, spår och altenativ...


          

Färger, former, oregelbundenhet, varm...


Av: Charlotte

 9 sep-10

(Siffrorna och informationen kommer från en föreläsning av en socialarbetare hos Rädda Barnen i Stockholm.)

Rädda Barnen startade på 80-talet och de arbetar med den stora frågan kring flyktingar, speciellt ensamkommande flyktingbarn…

Hur ger man tillräckligt med hjälp? Vad är den bästa hjälpen?

Många flyktingbarn har flytt pågrund av:

-       oroligheter i hemlandet,

-        trafficking,

-       ofrivillig krigstjänst för sitt land,

-       pågrund av utbildning, etc.

-2008 kom 1510 ensamma flyktingbarn till Sverige och detta antal ökar hela tiden.

-2010 kom 2800 ensamma flyktingbarn till Sverige och majoriteten är pojkar mellan 13-17 år. Vissa blir skickade från sitt hemland pågrund av att de ska få möjlighet att skaffa sig en ärlig utbildning för att kunna skicka hem pengar till sina släktingar i sitt hemland.

-Det bistånd flyktingar i Sverige idag skickar hem till sina släktingar är en betydligt större summa pengar jämfört med den summa Sveriges bistånd ligger på…

-Tänkvärt!

Är vi rädda för att ge mer bistånd för att pengarna riskerar att inte gå till rätt saker? Vad beror det på?

De flesta flyktingar som kommer till Sverige kommer från Somalia (913) och Afghanistan (730).

-Varje år kommer cirka 47 barn från 0-6 år!

-633 barn väntar i transit idag.

-45 barn under 10 år!!!

-15 000asylsökande i Europa varje år, vilket betyder att den verkliga summan asylsökande ligger på cirka 100 000 ensamma barn…

Rädda Barnen gjorde nyligen en manifestation på ett torg i Stockholm där de placerade ut ryggsäckar motsvarande de antal barn som idag väntar i transit varav några av dem med en nalle i ytterfacket, detta skulle visa på de barn som väntar som är under 10 år, (dessa är allt för många).

-En manifestation så stark, tycker jag! -Bra gjort RÄDDA BARNEN!

Vad gör man åt detta? Finns en lösning? Vad händer med de barn som skickas tillbaka till sitt hemland? Var finner de någon trygghet och Kärlek i oroligheterna?              

Tankar kring att barnhem dit ensamkommande flyktingbarn som utvisas från Sverige kan komma tillbaka till finns, men detta menar denna föreläsare på, socialarbetaren Rädda Barnen Stockholm, att det inte skulle fungera. Det skulle inte fungera för att biståndet är alldeles för litet… att bygga ett tryggt, bra och trofast barnhem kostar mer än man kan ana. Det är otroligt viktigt att dessa barn får ett kärleksfullt bemötande och att de människor som finns på plats och tar emot dem ger dem förtroende och värme… speciellt eftersom att många av barnen så många gånger blivit svikna och djupt sårade av vuxna runtomkring…

-800 barn får varje år åka tillbaka till sitt hemland...

-Handlar en del av svårigheterna kanske inte bara om pengar, handlar det kanske också om dålig kommunikation mellan länderna? Om att vi kanske tänker helt olika, länderna emellan?

Jag tycker detta är ett jättestort problem. Jag som svensk som haft en trygg uppväxt i en underbar familj av kärlek och tillit kan inte förstå dessa barns situation, men jag kan ana och sätta mig in i dess liv och tillvaro och vill veta, vill göra något och jag vill förstå! Jag önskar dessa barn fcik samma trygga och för dem säkert otroliga uppväxt jag själv haft, tänk om man kunde uppskatta det liv man har mer ofta...

-Varför glömmer man detta så ofta bort? Är det för att vi har det för bra?

19.53  //Charlotte´s funderingar och tankar 

5/9-10

Att starta något, att tillåta sig själv att fälla ut sina ännu ej färdigväxta vingar och ge sig in i något okänt… kan vara jobbigt. Till en början är det ofta jobbigt och man måste kämpa för att hålla sig kvar i luften… att inte riktigt veta vad man gett sig in på och inte riktigt veta vad det kan ge en som människa är ovisst, läskigt och nyttigt på samma gång.

Jag vet inte riktigt hur mina vingar fungerar genom detta nya och okända jag är med om i mitt liv just nu… Börjat ny skola men en inriktning jag hoppas jag är intresserad av, träffa nya människor, bo likt som ett kollektiv och känna ovisshet inför varje dag om JAG verkligen vill detta. Jag antar att jag måste testa för att se och jag måste känna efter lite till… innan man kan veta. Jag ska prova mina vingar ytterligare ett snäpp och inte ge upp, man måste nog det för att utvecklas och växa.

Ibland inser man att vingarna inte riktigt gillar de okända vindarna och ändrar gärna riktning… detta är inte då ett MISSLYCKANDE, även om det är lätt att tro och tycka det, det är snarare en ytterligare erfarenhet.

Efter en helg hemma hos min pojkvän bestämmer jag mig för att försöka ge detta en chans… att ge det okända, läskiga och otrygga en chans… jag vill ju att detta ska fungera och kännas bra.

Jag hoppas på kommande veckor av naturligtvis ovisshet men även av vishet och lärdom. Oftast då saker är nya och jobbiga är det lättast att bara ge upp och återvända till det trygga, lugna och ofta förutsägbara Hemma… för vissa är det lättast att i alla otrygghet bara oka hem igen… för vissa är det de rätta för vissa inte. Jag älskar Hemma, men jag vill ändå testa det här som får en att känna sig vilsen, ensam och lite otrygg.

Detta gör jag inte för någon annans skull.

Detta gör jag för att jag vill veta, få reda på och lära av omvärlden.

Detta är ett experiment, mitt helt egna experiment.

Experiment; Jag.

2/9-10
Efter tre dagar av fjällvandring, svett, träning och vacker natur är vi, hela klassen, tillbaka i vardagen igen. Se bilderna nedan så kan ni förstå vilken vacker natur vi vandrat genom här i de norrländska bergen och dalarna. Det ögat har skådat dessa dagar har varit enormt vackert och givande.

Absolut har detta gett intryck på oss alla och att vara i en sådan miljö gör att man blir likt en annan människa, man bryr sig inte så mycket om varken utseende, vardagen eller morgondagen. Skönt tycker jag, fast man är snabbt tillbaka i samma mönster igen så fort man kommit hem... visst är det lite märkligt? Varför inte behålla samma lugn och samma ”obryddhet” i vardagen? Vad stoppar oss egentligen? Kanke bara oss själva.

Jag känner totts allt att klassen har blivit starkare av denna vandring. Först kanske man undrade vad 40mil på 2 och en halv dag skulle ge oss förutom skavsår, svettiga kroppar och träningsverk… men vi har lärt känna varandra mer av detta. Att tvingas ihop i samma rum för att dela säng, trängas i trångt kök och sitta naken i bastun tillsammans om kvällarna ger en känsla av gemenskap och det känns bra. Gemenskap är ju trotts allt bland det viktigaste vi strävar efter här i livet vi människor, det tror jag.