livets resa

Jag tror detta blir en av livets alla resor som jag tillsammans med min klass kommer göra i början av januari och veckor fram. Vi kommer landa i Nairobi och utgå därifrån för att möta de olika äventyr som står på vår checklista.

Jag ser framemot det men tycker ändå att det ska bli lite läskigt och framförallt en enorm omställning. Jag är beredd på att resan och allt det ögat kommer se och lägga på näthinnan kommer att förändra mig, inget tvivel om det. Men jag är även rädd för att mina egna fördomar, mina egna bilder och tankar kring hur det kommer se ut, lukta och vara där kommer vara totalt tvärtemot verkligheten. Den bild jag har i huvudet idag kanske helt kommer att förändras och jag istället undrar hur jag kunnat tänka som jag gjort och förundras över mina fördomar.

Egentligen kanske jag bara borde åka dit utan förväntningar, likt ett oskrivet blad bara ge mig av och inte ha en färdig plan av hur det kommer vara och bli… men vist är det svårt… ja, att inte tänka? Jag har enormt svårt för det i alla situationer. Att åka till Nairobi, Kenya och Tanzania utan att undra och fundera över hur det kommer bli är nog helt omöjligt för min del, jag kan inte rå för det.

Jag ser framemot att möta barnen, kärleken, musiken, naturen, färgerna, skratten och livet där… jag tror det är unikt. Speciellt med livsglädjen och njutningen som verka råda trotts det samhälle som just nu består av enorma klass skillnader och jag ser framemot att lyssna och lära av dessa människor.
Hur förhåller man sig till ett samhälle och en omvärld med så stora samhällsklyftor?

Jag ser som sagt framemot att möta barnen, jag vill lära av dem, jag vill se hur de lever livet, hur de leker och vad de har för drömmar jämfört med barn överlag i Sverige tillexempel.
Jag har arbetat som förskolefröken från Januari-10 fram till att jag började här i augusti och jag har verkligen stortrivts inte minst på grund av personalen utan mycket pågrund av barnen och deras spontanitet och ärlighet… det finns inget som är så vackert som barns ärlighet tycker jag. Man får lära sig att ta måna olika slags kommentarer och lära sig ta till sig dem på ett speciellt sätt, för barn kan säga precis som de tycker… och då menar jag  -  precis    som    de    tycker! Detta är väldigt charmigt och man får så mycket tillbaka av barn.

Ärlig och spontan KäRlEk.

Att känna igen sig själv i barnen är unikt och att inse hur man själv tänkte och hur obrydd man ofta var och hur självklart allt var runtomkring. Jag var själv ett väldigt ärligt barn, ett mycket ärligt barn om du frångar min familj.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att säga att jag är förväntansfull på min framtid, som ni kanske märker av mina ord att dömma. Jag tror detta kan ge mig något unikt i mitt sätt att se på mitt egna liv, att se på världen och att se på människor som lever av helt andra tillgångar än jag själv och resten av det svenska samhället.
Detta blir spännande, detta blir en upplevelse utan dess like. Jag hoppas även mitt skapande och mitt målande, som en del i min kreativitet, kommer utvecklas och växa till liv ännu mer och kanske åt andra riktningar, nya riktingar.

Jag ska försöka resa likt ett oskrivet blad...

Se bilderna nedan, skapade av min egna inre kreativitet under tankarnas vindar...

Beskåda!

          
Skräckinjagande, rädsla, svart och vitt... rött.


           
            likt ett spindelnät genom livet, massor av vägar, spår och altenativ...


          

Färger, former, oregelbundenhet, varm...


Av: Charlotte



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

charlottestalgren

DRÖM OM MORGONDAGEN MINNS GÅRDAGEN LEV IDAG...

RSS 2.0