Hej.
Jag har ju varit lite tyst ett tag, jag hade tänkt att jag skulle ta tag i detta nu och försöka prioritera att skriva lite oftare här på min blogg. För det är verkligen skönt att skriva av sig och rensa huvudet lite. Inte sant?

Jag känner mig som ett yrväder, just nu är det väl lugnet efter stormen tror jag. Jag känner mig som en bläckfisk med alla armar utsträckta. Jag känner mig vilsen men ändå inte.
       Jag har länge arbetat som springvikarie på både dagis och inom äldrevården, jag har under den senare tiden samtidigt som springvikarie -jobbet även arbetat på ett lekland. Jag längtade bort från det livet. Jag har fällt många tårar pågrund utav det oregelbundna livet som jag faktiskt haft, över alla lönespecifikationer som aldrig var sig lik och över tiden jag lagt på att sitta och vänta vid telefonen på jobb. Ja, inte är det ett roligt liv.
Jag sökte under tiden jobb, på jobb, på jobb. Jag satt vid arbetsförmedlingens hemsida precis på samma sätt jag hade gjort då jag precis hade slutat gymnasiet. Jag ville bort från livet jag levde som var så oregelbundet.

En dag fick jag samtalet, jag fick ett jobberbjudande som verkade lovande och som skulle rädda mig ur det oregelbundna. 75% tjänst, provanställning 6mån med ganska rimlig lön. Ja, kunde det bli bättre?! Jag lämnade dagis och alla mina älskade barn och leklandet för att kliva på den tjänst jag blivit erbjuden. Allt kändes så bra och jag var glad över att slippa sitta och söka jobb på platsbanken och slippa springa runt på alla möjliga dagisar runt om i kommunen.

......

Jag sa upp mig för en vecka sedan från jobbet jag blev erbjuden. Jaha tänker kanske ni, är hon dum eller? Så ja, jag är tillbaka i springvikarie-, timanställnings-träsket och det oregelbundna livet jag velat bort ifrån. Jag sitter och söker jobb igen vid arbetsförmedlingen och jag väntar vid telefonen på jobb. Ja... jag är där igen. Men gud så mycket bättre jag mår. Konstigt va?
Men under den första veckan trivdes jag så bra på jobbet. Det kändes så coolt med ett riktigt jobb, äntligen! Pengar regelbundet, egen firma bil, egen telefon med 300kr varje månad på och egna arbetskläder.
          Efter två veckor började tårarna komma. Stressen inom mig var olidlig och jag slets mellan "-Vad känner jag? Vad känner jag inte? Sluta känna så mycket!" och jag viste inte vad jag ville. Jag ville kämpa på för det skulle bli det bästa för ekonomin, men ju mer jag kämpade på ju mer grät jag. För jag hade inte fått ett riktigt intro, mina egna krav på mig själv var stora som alltid. Men osäkerheten över att inte ha kläm på vissa saker men ändå bli tvungen att klara sig själv var jätte jobbig. Och man vet att det inte finns några sätt att prova sig fram på utan bara "-Gör om gör rätt!", och om man inte vet vad rätt är hur ska man då kunna göra rätt?! En kompott av detta och av ett tidspressat schema gjorde mitt inre likt en tickande bomb av stress. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont i bröstet och jag mådde inte bra. Jag viste att jag borde ge det mer tid, men kände så starkt inom mig att jag var på väg någonstans dit jag INTE ville. Jag gav upp efter dirka en månad. Eller gav upp, tog min respekt gent emot mig själv och gick. Jag lämnade det jobb jag blivit erbjuden som skulle kunnat rädda mig från det oregelbundna för att gå tillbaka till något som jag var fullt medveten om. Jag blev sjuk samma dag som jag sa upp mig. Kroppen slappnade av och jag har hela denna vecka varit hemma, målat, skrivit, läst och vandrat i solen för att rehabilitera mig själv och ta vara på livet och passa på att må bra. Man ska inte må dåligt, man ska passa på att leva medan man kan och ta vara på varje minut.

Nya tag, nytt jobb imorgon till mötes!
Lotta