Ja, dagarna de går och går men jag ändå består.
Jag fattar inte hur hösten kunde komma till oss så fort, den bara rusade fram och plötsligt känner man den där speciella höstdoften blåsa förbi och den undanstoppade tjocktröjan blockas fram ur sin gömma. Nya höstskor införskaffade och förkylning i kroppen, det hör ju till inte sant?!

Jag har ägnat första veckorna efter den "riktiga" sommaren åt att söka jobb och jag kan inte påstå att det är speciellt roligt men något man måste göra. Men vist tappar man suget då man bara söker och söker och ringer, skickar cv:n och är trevlig och inte får någon respons. Man liksom ledsnar och vill bara gråta tillslut och man drar sig själv i håret då allt känns så omöjligt och hopplöst. Man undrar vid det tillfället om det verkligen är värt det?Det är verkligen jobbigt och man går den bistra sanningen till mötes... springvikariens vardag:) stressande, ostrukturerat och enormt krävande. -Jaha, är det så här mitt liv alltid ska se ut?! Speciellt då man arbetat på det viset i två års tid. Men häromdagen ringde faktiskt ett företag som var intresserad av att anställa mig då den de anställd då jag ringde och sökte jobb precis ångrat sig. Tänk att de ringde till just mig!! Jag tycker bara det känns så roligt... just mig! Även om jag inte får jobbet, vilket jag troligen får veta på fredag, så är jag så lycklig att de är intresserade av MIG! Då var det nog värt det ändå, eller?! Tänk vad ett litet telefonsamtal kan göra en glad i de mest bistra tider.

Jag håller nu tummarna och hoppas på det bästa på fredag! Om företaget berättar jag sen...

Lotta