Klart att man tänker på hur framtiden kommer att se ut, konstigt vore väl annars... inte sant? En tid i mitt liv var jag stressad över framtiden och vad som skulle ske med mig och med mitt liv. Jag är glad att mitt liv idag ser annorlunda ut, mitt liv idag är betydligt mer rofylld och jag känner mig lugn och fridfull mestadels.

En livs resa väntar framför mig, det är jag medveten om. Kenya... En resa jag sent kommer att glömma. Men allt kring resan är väldigt oklart just nu... jag har varken någn bostad, någt projekt och inte heller har jag vaccinerat mig... lite stressad känner jag mig och framtiden är oviss just nu, i alla fall kring resan eftersom den går av stapeln så snart. Men vad tjänar man på att stressa upp sig? Vad tjänar man på att oroa sig för något man ändå inte vet något om... jag orkar faktiskt inte oroa mig eller bli stressad... i alla fall så försöker jag att koppla bort stressen och ovissheten och lyckas betydligt mycket bättre nu än tidigare. Jag kanske har vuxit... kan det vara så?

Min pojkvän har gjort något enormt inom mig och med mig överhuvudtaget... speciellt med mitt självförtroende och min självkänsla. Att veta att någon älskar mig för den Jag är och för det Jag kan och just BARA för att det är Jag... det är enormt! Mamma o pappa och naturligtvis mina syskon älskar mig och mormor älskar mig och min bästa kompis... det vet jag för det har de sagt. Men att ha min pojkvän, mitt hjärtas vän som älskar mig det är något särskilt. Något som får mig att finna lugn i mitt liv.

Alla stora beslut, problem eller kanske oro som ofta kan uppstå i livet är inte längre något problem för mig, snarare något jag försöker se på med lugn inombords, och oftare och oftare lyckas jag. Vi har varandra och vad som än händer så kan man finna trygghet och lugn i det... så försöker jag leva mitt liv.

Nu blev ju detta inlägg väldigt romantiskt och det kanske inte riktigt var det som var tanken från början... men så bev det. Det jag ville säga med detta var att jag tror at så länge man har människor runt omkring sig som älskar och ger så tror jag att denna oro, ovisshet och kanske till och med vilsenhet som man kan känna... försvinner. Man måste lära sig känna lugn, lära sig ta vara på det man har omkring sig och lära sig leva i nuet.

Tack och Godkväll. På återseende.

Charlotte