Experiment; Jag

5/9-10

Att starta något, att tillåta sig själv att fälla ut sina ännu ej färdigväxta vingar och ge sig in i något okänt… kan vara jobbigt. Till en början är det ofta jobbigt och man måste kämpa för att hålla sig kvar i luften… att inte riktigt veta vad man gett sig in på och inte riktigt veta vad det kan ge en som människa är ovisst, läskigt och nyttigt på samma gång.

Jag vet inte riktigt hur mina vingar fungerar genom detta nya och okända jag är med om i mitt liv just nu… Börjat ny skola men en inriktning jag hoppas jag är intresserad av, träffa nya människor, bo likt som ett kollektiv och känna ovisshet inför varje dag om JAG verkligen vill detta. Jag antar att jag måste testa för att se och jag måste känna efter lite till… innan man kan veta. Jag ska prova mina vingar ytterligare ett snäpp och inte ge upp, man måste nog det för att utvecklas och växa.

Ibland inser man att vingarna inte riktigt gillar de okända vindarna och ändrar gärna riktning… detta är inte då ett MISSLYCKANDE, även om det är lätt att tro och tycka det, det är snarare en ytterligare erfarenhet.

 

Efter en helg hemma hos min pojkvän bestämmer jag mig för att försöka ge detta en chans… att ge det okända, läskiga och otrygga en chans… jag vill ju att detta ska fungera och kännas bra.

Jag hoppas på kommande veckor av naturligtvis ovisshet men även av vishet och lärdom. Oftast då saker är nya och jobbiga är det lättast att bara ge upp och återvända till det trygga, lugna och ofta förutsägbara Hemma… för vissa är det lättast att i alla otrygghet bara oka hem igen… för vissa är det de rätta för vissa inte. Jag älskar Hemma, men jag vill ändå testa det här som får en att känna sig vilsen, ensam och lite otrygg.

 

Detta gör jag inte för någon annans skull.

Detta gör jag för att jag vill veta, få reda på och lära av omvärlden.

Detta är ett experiment, mitt helt egna experiment.

Experiment; Jag.

 

2/9-10
Efter tre dagar av fjällvandring, svett, träning och vacker natur är vi, hela klassen, tillbaka i vardagen igen. Se bilderna nedan så kan ni förstå vilken vacker natur vi vandrat genom här i de norrländska bergen och dalarna. Det ögat har skådat dessa dagar har varit enormt vackert och givande.

Absolut har detta gett intryck på oss alla och att vara i en sådan miljö gör att man blir likt en annan människa, man bryr sig inte så mycket om varken utseende, vardagen eller morgondagen. Skönt tycker jag, fast man är snabbt tillbaka i samma mönster igen så fort man kommit hem... visst är det lite märkligt? Varför inte behålla samma lugn och samma ”obryddhet” i vardagen? Vad stoppar oss egentligen? Kanke bara oss själva.

Jag känner totts allt att klassen har blivit starkare av denna vandring. Först kanske man undrade vad 40mil på 2 och en halv dag skulle ge oss förutom skavsår, svettiga kroppar och träningsverk… men vi har lärt känna varandra mer av detta. Att tvingas ihop i samma rum för att dela säng, trängas i trångt kök och sitta naken i bastun tillsammans om kvällarna ger en känsla av gemenskap och det känns bra. Gemenskap är ju trotts allt bland det viktigaste vi strävar efter här i livet vi människor, det tror jag.

 

 



Kommentarer
mia

ja, lotta... jag forstar dig. glom inte att det inte maste ga uppat for att ga framat. puss och vi hors snart.

2010-09-09 @ 12:28:13


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

charlottestalgren

DRÖM OM MORGONDAGEN MINNS GÅRDAGEN LEV IDAG...

RSS 2.0