Hjärat -att värna om av kärlek!
Ett ljud ur tystnaden....
Jag har ju varit lite tyst ett tag, jag hade tänkt att jag skulle ta tag i detta nu och försöka prioritera att skriva lite oftare här på min blogg. För det är verkligen skönt att skriva av sig och rensa huvudet lite. Inte sant?
Jag känner mig som ett yrväder, just nu är det väl lugnet efter stormen tror jag. Jag känner mig som en bläckfisk med alla armar utsträckta. Jag känner mig vilsen men ändå inte.
Jag har länge arbetat som springvikarie på både dagis och inom äldrevården, jag har under den senare tiden samtidigt som springvikarie -jobbet även arbetat på ett lekland. Jag längtade bort från det livet. Jag har fällt många tårar pågrund utav det oregelbundna livet som jag faktiskt haft, över alla lönespecifikationer som aldrig var sig lik och över tiden jag lagt på att sitta och vänta vid telefonen på jobb. Ja, inte är det ett roligt liv.
Jag sökte under tiden jobb, på jobb, på jobb. Jag satt vid arbetsförmedlingens hemsida precis på samma sätt jag hade gjort då jag precis hade slutat gymnasiet. Jag ville bort från livet jag levde som var så oregelbundet.
En dag fick jag samtalet, jag fick ett jobberbjudande som verkade lovande och som skulle rädda mig ur det oregelbundna. 75% tjänst, provanställning 6mån med ganska rimlig lön. Ja, kunde det bli bättre?! Jag lämnade dagis och alla mina älskade barn och leklandet för att kliva på den tjänst jag blivit erbjuden. Allt kändes så bra och jag var glad över att slippa sitta och söka jobb på platsbanken och slippa springa runt på alla möjliga dagisar runt om i kommunen.
......
Jag sa upp mig för en vecka sedan från jobbet jag blev erbjuden. Jaha tänker kanske ni, är hon dum eller? Så ja, jag är tillbaka i springvikarie-, timanställnings-träsket och det oregelbundna livet jag velat bort ifrån. Jag sitter och söker jobb igen vid arbetsförmedlingen och jag väntar vid telefonen på jobb. Ja... jag är där igen. Men gud så mycket bättre jag mår. Konstigt va?
Men under den första veckan trivdes jag så bra på jobbet. Det kändes så coolt med ett riktigt jobb, äntligen! Pengar regelbundet, egen firma bil, egen telefon med 300kr varje månad på och egna arbetskläder.
Efter två veckor började tårarna komma. Stressen inom mig var olidlig och jag slets mellan "-Vad känner jag? Vad känner jag inte? Sluta känna så mycket!" och jag viste inte vad jag ville. Jag ville kämpa på för det skulle bli det bästa för ekonomin, men ju mer jag kämpade på ju mer grät jag. För jag hade inte fått ett riktigt intro, mina egna krav på mig själv var stora som alltid. Men osäkerheten över att inte ha kläm på vissa saker men ändå bli tvungen att klara sig själv var jätte jobbig. Och man vet att det inte finns några sätt att prova sig fram på utan bara "-Gör om gör rätt!", och om man inte vet vad rätt är hur ska man då kunna göra rätt?! En kompott av detta och av ett tidspressat schema gjorde mitt inre likt en tickande bomb av stress. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont i bröstet och jag mådde inte bra. Jag viste att jag borde ge det mer tid, men kände så starkt inom mig att jag var på väg någonstans dit jag INTE ville. Jag gav upp efter dirka en månad. Eller gav upp, tog min respekt gent emot mig själv och gick. Jag lämnade det jobb jag blivit erbjuden som skulle kunnat rädda mig från det oregelbundna för att gå tillbaka till något som jag var fullt medveten om. Jag blev sjuk samma dag som jag sa upp mig. Kroppen slappnade av och jag har hela denna vecka varit hemma, målat, skrivit, läst och vandrat i solen för att rehabilitera mig själv och ta vara på livet och passa på att må bra. Man ska inte må dåligt, man ska passa på att leva medan man kan och ta vara på varje minut.
Nya tag, nytt jobb imorgon till mötes!
Lotta
Girls with style, H&M inspiration.
Efter dagar av jobb, slit och stånk, nervositet över det nya jobbet och med mycket tankar som far hit och dit lyckades jag iallafall pricka in en solig dag under helgen som paserat för att ägna mig åt måleri igen. Jag lyckades få inspirationen att komma till mig och denna lilla skapelse tillkom. Vet ej dock om jag tycker den är klar eller om jag kanske möjligen vill fortsätta skapa på den.
Jag har det lite rörigt i mitt liv just nu. Det nya jobbet tar alla mina tankar och jag drömmer om blommor, siffror och marginler. Idag var jag så stressad att jag knappt hann andas. Jag hann iallafall inte varken äta lunch, vila en stund eller stanna upp. Tempot på mig idag har varit högt, men lite för stressad var jag nog. Tillslut springer man bara runt utan att veta varken in eller ut. Men jag måste lugna ner mig, man kan inte göra allt samtidigt och man kan inte kunna allt på samma gång, trotts att man vill!
Imorgon är en nya dag av nya tag och jag ska försöka luta mig tillbaka och vila i att jag faktiskt kan mer än vad jag tror. Och Inte stressa!
Jag fick jobbet!
Jag har tillbringat denna dag på dagis några timmar, från tidiga timmen imorse 06.30. Det strulade ju en del med det där "vikariatet" som jag blev lovad och idag var första och sista dagen där. Allt blev ett helt missförstånd flera gånger om och det var tråkigt, men vissa människor förstår man sig bara inte på och nu tänker jag bara vara extremt glad över detta som skett mig! Och njuta utav dessa veckor och göra så bra ifrån mig så att jag får fasttjänst. Jag längtar tills man kan spara, planera och fundera på resor, saker eller annat. Man kan ju inget sådant göra då man inte har någon regelbunden inkomst... hoppas på andra tider nu då detta ska gå vägen!
Sen har jag städat hela huset, bjudit in mina fina pantionärs grannar på kvällsfika och fixat här hemma. Nu måste jag fundera på någon slags mat... men vet dock inte vad! Tänk att det ska vara samma visa varje dag. Jag som tycker så mycket om att laga mat men det finns aldrig någon tid tycker jag. Kanske tar man sig inte tiden... jag vet inte, men jag tycker i alla fall att det är svårt att hitta tiden. Jag skulle gärna prova på nya saker, recept och annat men så står jag ändrå tillslut där men min "ta allt som finns i kylskåpet" -gryta:) Men vist blir det ofta gott, har jag fått höra, men det vore roligt att bara ha mer TID!
Något jag ska ta mig tid för är iallafall att skicka in min demo till massa skivbolag, det ska jag ta tag i på onsdag hoppas jag! Nu då jag börjar få ordning på mitt liv.
www.myspace.com/scarlee11
Lotta
Redan september...
Ja, dagarna de går och går men jag ändå består.
Jag fattar inte hur hösten kunde komma till oss så fort, den bara rusade fram och plötsligt känner man den där speciella höstdoften blåsa förbi och den undanstoppade tjocktröjan blockas fram ur sin gömma. Nya höstskor införskaffade och förkylning i kroppen, det hör ju till inte sant?!
Jag har ägnat första veckorna efter den "riktiga" sommaren åt att söka jobb och jag kan inte påstå att det är speciellt roligt men något man måste göra. Men vist tappar man suget då man bara söker och söker och ringer, skickar cv:n och är trevlig och inte får någon respons. Man liksom ledsnar och vill bara gråta tillslut och man drar sig själv i håret då allt känns så omöjligt och hopplöst. Man undrar vid det tillfället om det verkligen är värt det?Det är verkligen jobbigt och man går den bistra sanningen till mötes... springvikariens vardag:) stressande, ostrukturerat och enormt krävande. -Jaha, är det så här mitt liv alltid ska se ut?! Speciellt då man arbetat på det viset i två års tid. Men häromdagen ringde faktiskt ett företag som var intresserad av att anställa mig då den de anställd då jag ringde och sökte jobb precis ångrat sig. Tänk att de ringde till just mig!! Jag tycker bara det känns så roligt... just mig! Även om jag inte får jobbet, vilket jag troligen får veta på fredag, så är jag så lycklig att de är intresserade av MIG! Då var det nog värt det ändå, eller?! Tänk vad ett litet telefonsamtal kan göra en glad i de mest bistra tider.
Jag håller nu tummarna och hoppas på det bästa på fredag! Om företaget berättar jag sen...
Lotta
Idag lever jag för idag...
Jag lever idag.
"Lev idag, minns gårdagen..."
Visst låter det fint, men ack så svårt det är! Det må jag säga.
Tänk om man kunde leva efter detta och inte känna stress utan bara leva
just idag.
Just nu skulle jag önskat att jag kunde det, men svårt är det då man
sitter och väntar på arbete som ska ringa upp på telefonen
och vilja ha min arbetsstyrka.
Det är så jag lever i vissa perioder, lever i väntan.
Om ingen ringer mig på morgonen väntar jag istället på att
någon ska ringa mig under dagen och vilja ha mig dagen därpå och så fortsätter det.
Om och om igen...
Ja, en enda väntan är det allt.
Då man vid något tillfälle lyckas få bra med jobb,
man arbetar kanske 100% i 3 veckor...
ja, då vet man ju hur man ska planera sin vardag, sitt liv, sina pengar.
Men tillslut brister ens tålamod och det rep man trodde var så stark visar
sig bara vara en tråd kvar utav.
En tunn tråd som snart går av och allt brister och tårarna faller och man vill ha tröst.
Man känner sig dålig, som om igen vill ha mig.
Man duger inte till något. Man söker jobb hela dagarna och ringer och lämnar cv:n...
Hoppas, väntar och längtar...
Nej, nu ska jag leva idag och fortsätta migg jobbsökande
som inte verkar göra någon skillnad i vilket fall.
Men bättre att söka jobb än att bara sitta hemma och vara ledsen.
/Charlotte
Kärlekens visa...
Sara Dawn Finer sjöng kärleksvisan på en utav Viktoria och Daniels (kronprinsessan Viktoria och hennes make Daniels) alla fester innan bröllopet som skulle äga rum i huvudstaden. Den sången grep tag om mitt hjärta där jag satt i den gamla, mörkblå, extremt fula soffan som Andreas fått av en kompis som "inflyttningspresent" då han flyttat till det hus vi bor i idag... han och jag. Den där texten, den där melodislingan och det budskap som den låten bär med sig riktigt tilltalade mig på ett alldeles särkilt sätt. Så vacker... en sådan naken och fullständigt totalt ärlig textslinga riktigt trycktes mot våra hjärtan och låten blev VÅR!
Det kanske kan låta klyschigt att skriva om kärlek, för så många andra gör det ju och många andra gör det ju så bra också men vist är kärleken ett stående ämne i alla tider? Kärlek finns ju alltid runtomkring oss mer eller mindre. Kärleken består och den bor inom oss.
Då jag träffade min andra del av mitt hjärta, den som gjorde mitt hjärta komplett... ja, då kände jag äkta kärlek. Och den var vacker, en underbar känsla. Jag blev naturligtvis tvungen att köpa CD:n som låten fanns på och då den skivan visade sig innehålla många av de låtar som jag bär nära mitt hjärta då blev skivan som en kärleksförklaring. En kärleksförklaring mellan mig och mitt hjärta.
En kärleksförklaring där kärleksvisan spelar en stor roll.
När jag träffade min pojkvän då trodde jag inte att någon skulle vilja ha mig för den jag var, jag hade alltid gjort till mig lite för att passa in med killar. Inte det att jag varit den mest populära heller hos ALLA killar, i alla fall inte vad jag vet, men inte hade jag fullt ut kunnat vara mig själv heller med dem. Jag behövde en kille precis som Andreas som visade fullt uta att han ville ha mig, mig, mig och åter igen mig! -Helt och hållet som den JAG är! Det är just det jag älskar med honom. Han vill ha mig för den Jag ÄR, och lätt är det inte att träffa en sådan kille! Sen att han ser mig, älskar mig och värnar om mig och mycket, mycket mer det är även det mycket svårt att finna i en person tycker jag, som jag sökt. Tillslut då jag gav upp då fanns han där vid min sida som nerflugen från ovan.
"You cant´s say no to me -Tiger Lou!" Lyssna in den på Spotify! Den låten skulle passa här om jag var sommarpratare på P1 någon sommar...
See you soon!
Nu blir det lite Joan Baez och äppeljuice!
Mera konst då inpirationen flödar...
...you make me smile with my heart...
the 50ths is the shit...
hot is the rod...Min blogg har legat på is ett tag men nu med mitt nya adsl blir denna blogg en uppdaterad en, känns fint! Så welcome back kan ni säga!
Kram o hej, ses snart igen!
Lotta
Afrika på dagis
Att klä ut sig till afrikan är inte alltid enkelt...
Jag lade upp arbetet så att jag först kollade igenom alla de hundratals bilder som jag hade från denna resa. Tog ut de bästa och sökte enkel information om flodhästar, lejon, elefanter och zebror. Jag sammanfattade detta och gjorde det så enkelt som möjligt med formuleringar och information. Jag samlade även ihop olika saker jag köpt då jag var i afrika, klänningar, tyger, väskor, målningar, smycken, etc. Detta var väl de egentliga förberedelerna jag gjorde inför framförandet inna jag bokade tid och plats emd barnen och deras fröknar.
Den 5:e maj 9.00 tog barnen sin flygbiljett i handen, en flygbiljett som jag designat, och sedan flög de genom en tunnel in i det afrikanska rummet som jag inrett med de tyger, målningar och väskor som jag tagit med mig. Afrikanskmusik spelades för full volym och de typiska afrikanska djuren visades på storbil med hjälp av en projektor i rummet. Barnens ögon tindrade och de såg framemot den safariresa som jag skulle ta med dem på.
Jag bad dem spänna fast säkerhetsbältena för att vi skulle ut med safaribilen för att se de afrikanska djuren ute i naturen. Jag berättade om flodhästarna, om zebrornas ränder och hur många bilar en elefant väger, barnen fick gissa djuren(?) och de fick berätta om sina egna utlandsresor. De blev fundersamma av den bild jag visade på de lerhyddor som de masajer som vi besökte bodde i och de fick lära sig något nytt då jag förklarade för dem med hjälp av en karta hur stort Afrika är jämfört med Sverige. Ja, det var lika lärorikt för mig som för dem. Jag ställdes inför svåra frågor då jag blev tvungen att gå "back to basics" för att förklara vad jorden är, vad världen är och hur man får dem att förstå med enkla ord hur litet Sverige är jämfört med Afrika... jag blev tvungen att fundera själv en stund för att förklara det på enklaste möjliga sätt.
Lärorikt, roligt och inte allt för långt "föredrag"... då jag däremot också var utklädd till afrikan genom färgglad klänning, turban och smycken... så blev barnen extra glada. Som slut fick de äta afrikansk frukt innan hemresan stod på spel. Sen var det hejdå!
Kenya i ord men forts. följer...
Hej, nu är tiden efter Afrika och min livsresa kommen. Nu återstår tiden av att berätta, förklara, analysera och fascineras av detta underbart underliga land... för denna resa har varit allt på samma gång, har du någonsin känt så?
Jag hade ju verkligen som plan att blogga under min tid i Afrika, detta visade sig vara omöjligt pga att vi sällan hade tillgång till internet... ett problem uppstod men det var rätt skönt att slippa vara "uppkopplad" hela tiden och känna måstet att uppdatera världen där hemma om läget. "-Mycket mer spännande då jag kommer hem, tänkte jag."
Jag befann mig på resande fot från och med den 20e december 2010 fram till att jag reste till Afrika den 10e januari 2011, på Arlanda kring kl.20.00 på kvällen.
Jag var helt slut den dagen jag skulle åka och mycket tankar flög runt i mitt huvud. Jag orkade inte träffa någon, orkade knappt packa, kände ingen vidare glädje, försökte tänka bort det jobbiga, försökte se framåt, försökte hålla tårarna tillbaka... men tårarna föll nerför mina kinder hur mycket jag än kämpade emot. De föll pågrund utav att lämna någon man älskar, att lämna något man vet man har och inte veta vad man får, att inte känna glädje då man borde och att inte längta då man borde. Tårarna föll pågrund utav att lämna trygghet och visshet och byta ut den med motsatsen. Det var verkligen jobbigt.
Men sen bar det av mot annat land kl. 07.00 den 11e januari 2011. Först åkte vi till London och där gjorde vi ett byte till Nairobiflyget som skulle ta oss på en åtta timmars resa mot varmare breddgrader... vi åkte med British Airways, väldigt trevlig personal by the way!
Flygresan gick jättebra men det kändes som om man fick mat hela tiden, man försökte sova men då kom det med de femtiotionde maträtten och sömnen var som bortblåst. En filmskärm i flygstolen framför och vi blev tilldelade varsin filt, tandborste, tandkräm, ögon-natt-bindel, tjockstrumpor och hörlurar... detta var lyxigt tyckte jag. Jag var verkligen på väg nu, jag hade ingen återvändo, jag hade klarat det... KENYA HERE I´LL COME!
Afrika, Kenya, Nairobi; Vilken underbar resa, en speciell resa, en jobbig resa, en fantastisk och fascinerande resa och en väldigt påfrestande och omtumlande resa.
Sent på kvällen den 11e januari landar vi i Nairobi på Kenyatta Airport, strax utanför staden. En värme och fuktighet möter snabbt mina andetag, känslan av att vara extremt vit möter jag direkt vid första steget utanför planet och känslan av att vara långt bort hemifrån kom då vi alla ca.22 st satt i den lilla bussen på väg mot det kloster vi skulle tillbringa den första tiden i Nairobi på, Savelberg var namnet. Nunnorna välkommande oss till sitt kloster och vi blev tilldelade enkelrum för att inte dela rum med någon annan... det var opassande. Savelberg var ett mysigt ställe och efter några nätter var man hemmastadd där. Det lilla enkelrummet med ett skrivbord, handfat, säng med myggnät och en korsfäst jesus som prydde väggen ovanför huvudkudden kom att bli en plats att minnas trotts allt.
Frukosten visade sig bestå utav rostbröd, marmelad, peanutbutter och te. Om vi hade tur bjöd de även på stekt ägg eller korv. I början vara alla nojiga och rädda för alla basiller och använde därav slut på den lilla handspritsflaskan på bara några dagar. Man tyckte sig höra malariamyggan susa förbi då och då och man sprang snabbt in och hämtade myggmedlet och försäkrade sig om att man tagit malariamedicinen. Nu vid hemkomsten, då jag märker att jag knappt har ett enda myggbett och ingen i klassen fått malaria... förstår jag att man inte behöver vara rädd hela tiden. Efter några dagar i Kenya blev man lugnare och brydde sig inte så mycket om varken handsprit eller myggor... och inte blev jag sjuk på grund utav det i alla fall.
De två första veckorna var vi ute på turistattraktioner med hela gruppen på 22pers. Vi såg allt möjligt må jag säga. Alla olika sorters djur, alla olika sorters ler- ”hus” och annat där barn med dess föräldrar bodde, massa konstiga växter och frukter, vackra tyger och färger, trummor och andra instrument, enastående människor och underligt underbar natur.
Vi sov i tält alldeles vid Lake Naivasha och vi bodde i Bungalows på Base Camp i Maasai Mara, åkte båt bland flodhästar och cyklade i Hells Gate bland zebror, antiloper, giraffer och "pumba- svin" med ungar... Ja, nog har jag upplevt det sanna Afrika och en av alla dess savanner... det tror jag.
Efter två veckors turistande med hela gruppen var man trött och gruppkemin började svacka och orken vara nära att ta slut. Vi åkte då tillbaka till Nairobi för att veckan därpå eller till den kommande helgen åka ut på olika projekt runt om i Östafrika... några till Tanzania, några kvar i Nairobi och några ute på landsbygden utanför den stora, rika staden Nairobi, jag hörde till en av dem. Jag och två kompisar tog Mattaton, (en liten Nissan -buss som fungerar som kollektivtrafiksfordon i detta land. Bussen har en bredd på en meter, en längd på tre meter och en höjd på cirkus 1,5m. Inga direkt fungerande dörrar och med säten gjorda för krymplingar, taket på den fantastiska kärran var klädd i vadderat skinn… tack och lov för det eftersom vi inte blivit tilldelade några som helst hjälmar innan färden och vägen var knölig som ett offpiståk eller puckelpiståk…), tillsammans med vår lärare ut till en by vid namn Kiriko. Byn hette så där vi skulle tillbringa de kommande 4 veckorna, Thika hette den närmsta staden till byn Kiriko och dessa ligger norr om Nairobi.
Vi blev tilldelade ett "hus" av vår Nya Pappa, som han kallade sig. Ett hus som var något spartanskt med tre sängar till mig och mina två kompanjoner, en dusch med ett enormt, svart hål i taket och en vattenberedare endast fylld med kallvatten, gasol- ”kök" och en galen, morgonpigg tupp utanför köksfönstret... nog har man lärt sig leva sparsamt och man har definitivt lärt sig sluta bry sig så mycket. Speciellt i åkturen i ”självmords-sputtniken” vid namn Mattato.
Vår Nya Pappa hette Joseph Monene, cheif of the Area som han var, 5e från Kenyas President. Plötsligt hade vi hamnat i ”innerkretsen” i den politiska världen i Kenya… inte fyskam!
Fortsättning föjler…
Lotta
En v i Nairobi!!!
Vi besokte en masai by i helgen och det var samma kansla dar... betala for att ga in och kolla pa "djuren"... det kanns sa konstigt verkligen... som att vi vita manniskor ska komma dit och kolla pa de stackarna... nej inte nturligt for fem ore... menkanske maste jag andra uppfattning och moral eller sa ar det bara att inse att sa har fungrar det och jag fa tycka vad jag vill om det...
Sitter just nu pa ett internet cafe och skriver till de mina karsate och insuper avgaser och annan diverse doft som kan framsta da manniskor tycker det ar lite varmt... ni fattar nog vad jag menar. Nej nu ska jag tillbaka till klostret och nunnorna dar och chilla innan middag kl 19.oo sa maste dra. Jag har manga funderingar i mitt huvud... men dem kommer eftersom... det kostar ju pr minut att sitta dar jag sitter nu.
Pa aterseende.\Kram fran Nairobi Kenya.
Barnhem klart, nu känns det på riktigt!
Vi fick för ca en och en halv vecka sedan plats på ett barnhem vid namn Kiriko special school. Det är ett barnhem för handikapade och funktionshindrade barn.
Vi är tre tjejer som ska bege oss till detta barnhem och vi alla är laddade för detta och snart går resan av stapelt.
Jag är nervös absolut. Sex veckor på okänd mark, klart spänning och förväntan finns inom mig... och en ovisshet.
Den 11januari går flyget från Arlanda och då mot Nairobi med mellanlandning i London tror jag det blir. Nu gäller bara planering inför resan, inköpslistan måste vara fullbordad. Men föst väntar massa julstök, god mat och kärlek... sen bär det av.
Charlotte
Cars, Cars, Cars Konsta á la Charlotte:)
Volvo PVHot Rod
"...doktorns fasansfulla ord som ven genom rummet..."
Charlotte funderar...
En livs resa väntar framför mig, det är jag medveten om. Kenya... En resa jag sent kommer att glömma. Men allt kring resan är väldigt oklart just nu... jag har varken någn bostad, någt projekt och inte heller har jag vaccinerat mig... lite stressad känner jag mig och framtiden är oviss just nu, i alla fall kring resan eftersom den går av stapeln så snart. Men vad tjänar man på att stressa upp sig? Vad tjänar man på att oroa sig för något man ändå inte vet något om... jag orkar faktiskt inte oroa mig eller bli stressad... i alla fall så försöker jag att koppla bort stressen och ovissheten och lyckas betydligt mycket bättre nu än tidigare. Jag kanske har vuxit... kan det vara så?
Min pojkvän har gjort något enormt inom mig och med mig överhuvudtaget... speciellt med mitt självförtroende och min självkänsla. Att veta att någon älskar mig för den Jag är och för det Jag kan och just BARA för att det är Jag... det är enormt! Mamma o pappa och naturligtvis mina syskon älskar mig och mormor älskar mig och min bästa kompis... det vet jag för det har de sagt. Men att ha min pojkvän, mitt hjärtas vän som älskar mig det är något särskilt. Något som får mig att finna lugn i mitt liv.
Alla stora beslut, problem eller kanske oro som ofta kan uppstå i livet är inte längre något problem för mig, snarare något jag försöker se på med lugn inombords, och oftare och oftare lyckas jag. Vi har varandra och vad som än händer så kan man finna trygghet och lugn i det... så försöker jag leva mitt liv.
Nu blev ju detta inlägg väldigt romantiskt och det kanske inte riktigt var det som var tanken från början... men så bev det. Det jag ville säga med detta var att jag tror at så länge man har människor runt omkring sig som älskar och ger så tror jag att denna oro, ovisshet och kanske till och med vilsenhet som man kan känna... försvinner. Man måste lära sig känna lugn, lära sig ta vara på det man har omkring sig och lära sig leva i nuet.
Tack och Godkväll. På återseende.
Charlotte
Inget blir som man tänkt sig...
Frågor vi ställer oss är -Vart vänder vi oss nu? Hur går vi till väga? Är vi för sent ute?
Lite frustrerad känner man sig ju och lite vilsen, det är ju inte hur lätt som helst att komma i kontakt med någon organisation i Kenya om man inte har kontakter här i Sverige... och var får man de kontakterna ifrån?
Efter lite spån och trixs under denna dag kanske allt klarnar... får man hoppas, men jut nu har vi INGENTING och vi åker den 11 januari, känns sådär bra;(
På återseende i mer possitiv form kan man hoppas.
Mvh/Charlotte
Barnhem i Kenya!
Jag har tillsammans med min projekt kompanjon under denna tid sökt reda på ett mycket intressant barnhem. Förhoppningar och ovisshet råder inom mig och jag håller tummarna på att vi får besöka detta barnhem och göra våran praktikperiod. Barnhemmet har en koppling till Sverige och anknytningar i Malmö, Lund och Stockholm och på hemsida nr. 2 ovan kan man läsa om policyn och om barnhemmets krav på oss som volontärer/praktikanter och mycket, mycket annat.
Snart är resan här, snart står vi där på flygplatsen och snart är vi i Kenya, tiden har gått så otroligt fort och jag vet inte vad jag ska förvänta mig! Resan kommer absolut bli en resa som jag aldrig kommer glömma, resan kommer göra avtryck inom mig som aldrig kommer suddas ut.
Jag håller tummarna! Mvh//Charlotte
Grattis Mia 30år!
Kommande konst...
Hej!
Idag har jag arbetat och slitit. Jag har även grunnat på nästa blogginlägg och det tycks bli något alldeles extra:)Snart kommer två av mina nyaste alster ut på bloggen... en är fortfarande ett hemligt objekt för en viss person och därav kan den inte laddas upp fören ett visst datum har överskridits... sug påd en ni!
Tavlorna/alstren är i en ny känsla och ett nytt forum för min del... kanske inom den närmsta framtiden kommer ni se mig i detta forum...
På återseende alldeles om någon dag!
Mvh//Charlotte
